Är detta en ätstörning?


#1

Jag har enda sedan jag varit liten varit kritisk till mitt utseende. Jag har alltid varit större än mina kompisar och varit påväg till övervikt när jag var runt 12. Sen har min vikt ”jämnat” ut sig med åren när jag vuxit och hamnat i puberteten. Idag är jag 18 och sen april förra året har jag tänkt väldigt mycket på mitt utseende/ vikt/ mat. Varje gång jag tittar mig i spegeln tycker jag att jag är för tjock. Har inte vägt mig på länge för har ingen tillgång till en våg. Men kan nog konstatera att jag gått ner några kilon kanske 2-5 då jag har märkt att många av mina kläder har blivit förstora. Och vid nuläget skulle jag gissa på att jag väger runt 60-62 kilo och är 167 cm lång. Jag är ju inte underviktig. Jag väljer att hoppa över måltider och äter genomsnitt 1 måltid om dagen. Jag hatar känslan av att känna mig mätt så mina måltider är inte större än en knytnäve. De gånger jag äter själv leder det det ofta till att jag äter massa skräp mat, chip, läsk osv. Jag brukar inte kräkas upp det men det har hänt några gånger. Ibland om jag känner att jag ätit ”för mycket” eller tänker på vad jag har ätit under dagen kan jag få som en ångest attack. Då jag måste sätta mig ner och andas för jag får sån ångest över det jag ätit och är rädd för att jag ska bli tjock eller att det ska hända något. Mina föräldrar har märkt att jag smalnat av lite och att jag blivit extremt blek.

Sen oktober förra året har jag även haft väldigt svårt att sova och sover mellan 7-2 timmar per natt. Jag har även enda sedan 15 års åldern känt mig nedstämd och ångest, då jag skadat mig själv på andra sätt. Men jag vet inte om jag har en ätstörning eller bara ett ätstört beteende eftersom jag inte är underviktigt.
Vad ska jag göra?


#2

Först vill jag bara påminna om att du är fin och bra oavsett! Att ha en ätstörning betyder inte bara att det syns utåt och att du är underviktig, utan det klassas som det när man har ett ätstört beteende. I ditt fall borde du verkligen söka hjälp och prata med någon på tex din vårdcentral eller skolkurator. Om man bär på detta ensam kan det sluta illa och även fast du inte ser dig som jättesjuk så borde du ta dig själv på allvar för du är den viktigaste personen för dig själv. Du är inte ensam, jag vet hur svårt detta är!