Bara autism, ingen ätstörning


#1

Sedan ett år tillbaka har jag haft kontakt med BUP då jag blev diagnostiserad med depression. Jag fick en psykolog att prata med och en läkare som skrev ut antidepressiva.
Ett halvår före kontakten med BUP tappade jag orken i skolan och mitt självförtroende som tidigare baserats endast på mina prestationer sjönk.
Då jag i hela mitt liv haft svårt att känna hunger och mättnadskänsla tyckte jag inte att jag förtjänade lika mycket mat när jag inte gjorde något om dagarna. Jag började äta mindre portioner och då jag kom till BUP förklarade mina föräldrar hur jag “tappat aptiten”. Men jag hade inte tappat aptiten, jag hade medvetet gått ner i vikt, eftersom jag alltid varit lång och därför vägt mer än många i min ålder, utan att lyssna till min kropp.
När min läkare tänkt att vi skulle öka upp den antidepressiva medicinen blev hon orolig då det kunde vara farligt då jag “råkat” gå ner i vikt.
När min läkare kollade närmare på detta och mina föräldrar meddelat att jag börjat bli yr och svimma ordinerade min läkare energipulver som jag skulle hålla över maten.
Vid den tiden hade jag dock övergått till att räkna kalorier, “kompensera” med träning som jag räknade efter speciella mönster.
Med energipulver och förbud att promenera till och från skolan började jag äta precis så mycket att jag skulle få gå längre sträckor.

Då min bror har asperger och gått igenom en depression fick jag också göra en utredning. Lagom till sommarlovet fick jag resultatet att ja, jag hade autism.
Veckan efter gick alla på semester och efter lovet var förklaringen till allt; depression och speciella rutiner kring mat bara symtom av autism, en biologisk orsak som i stort sätt satte stopp för min kontakt med BUP.
Min depression hade vid den tiden nästintill försvunnit och med mina föräldrar som vakade över mitt matintag var allting bra igen.
Men hur ska jag kunna acceptera en så vid diagnos? Och även om mina rutiner kopplade till mat kan ha en koppling till autism, varför skulle det vara bättre?
Jag känner att det är svårt att förklara mina tankar utifrån autism men känner inte att jag har rätt att kalla det för en ätstörning…