Får inte hjälpen jag behöver


#1

För att dra en ganska lång historia kort så var jag som barn lite överviktig. För två år sedan så blev min hemsituation lite besvärlig och jag behövde efter några månader flytta till en fosterfamilj. Men när allt blev mer rörigt hemma och jag började få mycket ångest och tappade matlusten, vilket inte var något jag reflekterade över. Jag gick ner väldigt mycket i vikt och istället för att vara överviktig fick jag en ”normal” vikt. Jag vet inte exakt när men gradvis så började jag tänka mer på vad jag åt och började få ångest över mat och kräks med jämna mellanrum upp det jag ätit, tänker alltid på mat och hur jsg kan undvika att äta. Har haft perioder då jag i princip inte ätit alls men har alltid förnekat att jag har en ätstörning och har tyckt att jag inte är värd att få hjälp eftersom jag inte ”ser ätstörning ut”. Min skolsköterska skickade en remiss till en ätstörningsklinik och jag började acceptera att jag trots allt har en ätstörning och att det faktiskt finns hjälp att få. Men ätstörningskliniken gjorde bedömningen att mina problem med mat egentligen grundar sig i depression och ångest för att jag blev tvungen att flytta till fosterhem och jag kommer inte få hjälp av dem utan istället få gå till bup. Har tidigare haft kontakt med bup vilket inte fungerat överhuvudtaget. Det känns som att det precis blivit bekräftat att jag inte är värd att få hjälp och har gett upp hoppet om att bli frisk från min ätstörning. Om en ätstörningsklinik nekat mig hjälp finns det då ens hjälp att få? Vad kan jag göra?


#2

Hej!
Det du beskriver grundar sig nog i olika saker, bland annat en underliggande sorg över familjesituationen, en känsla av att vilja ta tillbaka kontrollen och ett tyst skrik efter hjälp.
Ätstörningar handlar egentligen om en dålig självkänsla och skev självbild, en vilja att ta kontroll över sin situation. Det är en felkalkylering som sker någonstans. Viljan och tron om att det ideala utseendet går hand i hand med lycka. Att kontrollera sitt matintag, träna överdrivet eller kompensera med att bli av med mat i form av kräkningar, ger tillfällig ångestlindring. Detta leder till att du snart är fast i en ond cirkel av destruktiva mönster - smärtan/ångesten lindras genom felaktiga handlingar och problemen växer.

Att ätstörningskliniken inte tar emot dig betyder inte att du inte är sjuk. Det kan vara så att de ser något annat som vuxit sig större än din ätstörning, och därför vill de att du tar hand om det först och ser ifall detta orsakar din ätstörning. Krångligt, jag vet.

Jag har själv gått på både dagvård, psykolog och kognitiv beteende terapi. Själv tyckte jag inte att dagvården var rätt alternativ för mig utan mådde bäst av KBTn, där jag stärkte mig själv på insidan och ut. Ifall du bor i Skåne rekommenderar jag Vallbyhage Rehab Center, du hittar deras kontaktuppgifter på https://www.progressme.se/kontakta-oss/

Jag vill gärna rådgiva dig till att försöka prata med någon om detta och se ifall det finns någon annan ätstörningsklinik i din kommun. Det är viktigt att du får hjälp så att det inte går över styr.

En hjälp på vägen kan vara att börja göra övningar för att stärka din självkänsla. Försök att förändra dina tankar till positiva, och prata med dig själv så som du hade pratat med din bästa vän. Vi har massor av övningar här i forumet så försök kolla igenom dem, och tveka inte på att skriva mer ifall du har fler tankar och funderingar.

Stor kram på dig! / Nella på Progress Me