Hur ska jag bli av med min bulimi?


#1

Jag behöver hjälp… Styrka och hjälp. Jag vet inte längre vad jag ska göra. I flera år har jag förnekat att något varit fel eller åtminstone allvarligt. Varje dag kämpar jag för att vara hälsosam, äta nyttigt och träna… Men efter några dagar fallerar allt och jag äter allt möjligt onyttigt, sätter upp en tid i mitt huvud på ca 10 minuter där jag bara trycker i mig onyttigheter för att sedan kräka upp det. Jag vågar inte prata med mina vänner om det och min familj förstår inte… Varje gång efter jag ätit knackar mamma på badrumsdörren och det gör mig så irriterad och triggad. Jag börjar ta mer och mer avstånd från min familj och vi förstår inte varandra. Vad ska jag göra? Snälla, kom med era bästa tips…


#2

Hej!

Jag har också bulimi, så jag förstår det du upplever och känner igen mig i det du skriver. Det är väldigt svårt att veta vad man ska göra, men det är jättebra och viktigt att du har förstått att något är fel. För det första tror jag verkligen att du måste prata med någon. UMO är ett bra ställe där du kan få hjälp. Nu vet jag inte hur gammal du är, men är du under 18 tror jag att din mamma kommer bli indragen i det eftersom du inte är myndig ännu, MEN det är inte en anledning att inte uppsöka hjälp. Bulimi är en vidrig sjukdom som inte kommer försvinna utan stöd och hjälp utifrån, från en psykolog t.ex.

När det kommer till saker att göra i vardagen för att motverka en episod är att äta regelbundet och tillräckligt! Det är det absolut viktigaste. När du gör som du gör och hela tiden försöker vara “nyttig” vill din kropp ha mer varierad mat och det är också en för drastisk förändring som den inte hänger med i. Allt går i en ond cirkel och vad som har fungerat för mig är att tillåta sig själv att äta allt, inte bara “hälsosam” mat och försöka ha rutiner. En annan bra sak är att prata med någon, en person du känner eller inte, som förstår.

Det går att få hjälp och det går att bli frisk <3


#3

Tack för ditt svar…
Just nu tror jag att det jobbigaste är relationen i hemmet, med familjen och mina vänner. Det är som att de inte förstår och inget blir bättre av att de försöker pusha och prata med mig.
Får du någon hjälp idag, varifrån isåfall? Hur har dina vänner och din familj stöttat dig? Har det hjälpt?

Kram <3


#4

Min mamma är likadan. Jag tror att det är svårt för dem att förstå eftersom de bara ser det utifrån och inte kan leva sig in i det. Men det är verkligen svinjobbigt när de gör precis det man inte vill liksom. Mina vänner däremot är fantastiska. Vi kan prata om det mesta, och det känns alltid skönt. Har du sagt till dem hur du känner?

Jag gick till BUMM under ett års tid. Min psykolog var fantastisk och jag blev faktiskt av med mina beteenden under ett halvårs tid. Sedan slutade hon i början av sommaren och hela mottagningen lades ner. Då fick jag klara mig själv och nu i somras kom mina beteenden tillbaka, tyvärr. Jag ska dock börja gå till en ny psykolog om ett par veckor igen, och det känns bra.

Kram <3


#5

Ja, jag har försökt att prata lite kring det men det känns som att jag aldrig riktigt vet hur. Att jag känner skam kring mitt beteende och att jag tycker att det är så mycket fel på mig, att de kanske ska bli äcklade…
Men jag vill kunna prata om det, jag vågar bara inte… Man känner sig typ ensam samtidigt som man vet att man inte är det… Ska försöka prata med någon utomstående kanske.
Är så himla tacksam över ditt svar och att någon läste detta. <3


#6

Jag förstår verkligen hur du känner, jag känner också skam, och det tror jag alla med ätstörningar gör. Det är en smutsig sjukdom samtidigt som man inte väljer att bli sjuk liksom. Att prata om den största hemligheten man har och att öppna upp sig om det är svårt. Allt är förvirrande och som du säger, man känner sig ensam men ändå inte.

Det låter jättebra och du kan alltid skriva till mig om du behöver! <3


#7

Tack så jättemycket och detsamma till dig. <3 <3


#8

Hej!
Jag hade bulimi tidigare, men har blivit ”friskförklarad”… man blir ju aldrig helt frisk från en ätstörning, men så frisk som möjligt! Jag hade precis samma fråga som dig för ca ett år sen… min familj var på mig o mina vänner förstod inte. Försökte få stöd överallt men det gick inte. Tillslut kontaktade min pappa BUP och fick kontakt med en psykolog direkt. Fick ta en hel del blodprov och liknande, det visade sig att jag hade så dåliga värden att mitt hjärta hade kunnat stanna när som helst. När jag väl fått kontakt med min psykolog påbörjade jag en intensiv behandling mot bulimin… det svåraste var inte att ta hjälp, det svåraste var att inse att man verkligen har problem. BUP hjälpte verkligen mig o hoppas att det kanske kan hjälpa dig oxå!


#9

Jag har nog inte riktigt accepterat det ännu, det går lite i vågor. Det känns dock skönt att kunna skriva av sig här och att ni svarar så bra. Vad för typ av hjälp får man på bup? Kram


#10

Jag var först på två stycken ”bedömningsdagar” där psykologer tillsammans med annan personal utredde mig o mina diagnoser. Under dessa heldagar var jag o mina föräldrar där o fick svara på en massa frågor och även äta frukost och lunch. De försökte göra måltiderna till så vanliga som möjligt… kändes lite fejk men ja… Jag fick även svara på en del enkäter om matvanor, humör, mående osv.

Efter dessa dagarna fick jag diagnoserna bulimi, depression och panikångestsyndrom. De planerade då upp min behandling, som bestod av antidepressiva tabletter och regelbundna träffar med min psykolog en gång i veckan.

Dessa träffar bestod av att jag fick lära mig om hur kroppen fungerar men framförallt hur hjärnan fungerar och varför man får ångest, varför man får kroppskomplex osv…