Hur ska jag kunna släppa taget om ätstörningen


#1

Hej! Jag är en tjej som är 20 år, väldigt vilsen och osäker i mig själv.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja med det här. Jag har lidit av ätstörningar sen jag var 14-15 år. Jag började då tänka mycket på min kropp, vad jag åt och hur mycket jag tränade. Jag gick här i 9:an. Det blev allt mer påtagligt och jag jämförde mig mycket, började äta mindre och mindre, samt träna mer och mer, främst löpning. När jag sedan flyttade till annan ort för att gå gymnasiet och bodde själv på internat, eskalerade det ganska snabbt. Jag minskade mycket i vikt, och sökte hjälp av mig själv under hösten i 1:an på gymnasiet. Det tog mig efter några månader till en ätstörningsenhet där jag fick börja en behandling. Detta var då i januari, i 1:an på gymnasiet fortfarande. Den behandlingen innebar att jag fick träffa en behandlare 1 timme, 1 gång/vecka. Detta gjorde jag sedan under hela gymnasietiden.

Av behandlingen fick jag tips, råd, hjälp och coachning på hur jag skulle göra och tänka. Men det var ingenting som fäste sig. För alla andra dagar och timmar som jag inte var där, var jag ju själv och skötte mig själv eftersom jag inte bodde hemma heller. Jag tränade varje dag, ibland flera ggr/dag. Det var både löpning, promenader, ridning (jag gick ridgymnasie). Ridningen gick från att vara något jag tyckte var kul och motiverande till att det mer handlade om hur många kalorier jag kunde förbruka under en dag. Men trots allt detta slutade jag behandlingen ungefär samtidigt som studenten för att jag ansåg mig ”vara färdig” med den behandlingen, och det tyckte även min behandlare av någon anledning. Jag var fortfarande underviktig när jag avslutade behandlingen där, tankarna fanns kvar lika mycket och mensen hade inte kommit tillbaka. Men jag förnekade nog både för mig själv och behandlaren hur läget egentligen låg till.

Jag fortsatte träna allt jag kunde, men gick ändå över den sommaren efter gymnasiet upp litegrann i vikt. Troligtvis för jag bodde hemma igen och mina föräldrar fanns ju runtomkring då så då kunde jag inte hålla på som jag hade gjort under gymnasietiden.

Idag, ca ett år senare, har jag gått upp nästan 10 kg och känner mig så otroligt obekväm och missnöjd med min kropp. Jag känner mig ful, klumpig och äcklig. Allt jag vill är att gå ner i vikt igen. Även fastän jag egentligen ju vet om att det inte blir bättre av det, Allt jag tänker på är vad, när och hur jag ska äta. Men jag kan aldrig hålla mig till det då jag nu jobbar på ett café. Vilket gör att när jag försöker hålla igen på kalorierna, blir suget så otroligt stort och det sluter nästan varje dag med att jag hetsäter jättemycket fika osv för att jag är så hungrig och sugen. Efter det får jag världens ångest och kompenserar genom träning i flera timmar. Detta gör ju att jag varken går upp eller ner i vikt.

Och i förrgår hände något som jag aldrig gjort tidigare, men många gånger tänkt tanken. Jag stoppade fingrarna i halsen, och kräktes. Och inte bara 1 gång heller, utan 2 ggr på en dag. Varav jag spydde i 3 omgångar den andra gången. Detta är något jag skäms så otroligt över, för när det nu iallafall ser ut på min kropp som att jag blivit frisk från anorexin, börjar jag istället utveckla någon slags bulimi eller vad det är. Jag vill kompensera för allt jag äter, men överäter ju nu varje dag vilket då gör det så svårt.

Och jag vill inte söka hjälp igen heller för det känns som att det inte finns något att göra. Jag ser helt frisk ut och vill absolut inte bli inlagd eller gå någon dagvård eller liknande. Jag tänker på ett sätt att de kommer bara undra vad jag gör där eftersom jag ser frisk ut i kroppen (i mina ögon jättestor och tjock). Samtidigt som jag ju vet att ätstörningar har ingenting med kroppens utseende att göra, utan det psykiska, hur man mår psykiskt. För hela mina dagar, varenda timme och minut ägnar jag ju åt att tänka på vad jag ska äta, när och hur. Hur jag ska kunna träna och förbränna x antal kalorier varje dag osv.

Detta tar verkligen kol på mig och jag vill inte fortsätta leva såhär, som nu en 20-årig tjej med hela livet framför sig. Men som de 5 senaste åren levt med en ätstörning som tagit så mycket av mig.

Jag vill ta mig ur det här själv utan att söka hjälp en gång till. Men var ska jag börja? Och hur ska jag göra?


#2

Omg känner igen mig så. Nästan så att du beskriver mig.
Ärligt tror jag det svaret o det vi måste göra är att söka hjälp. Vi måste nog ta itu med våra innersta tankar.
Kontakta mig, så kan vi Stötta varandra​:heart:️:raised_hands:t3::heart:


#3

Hej! :hearts:

Åh, det gör så ont att läsa vad du har gått igenom. Det låter som att du har haft det väldigt kämpigt med en ätstörning som pågått under en lång tid. Vi vill att du ska veta att du inte är ensam i det här, det är vanligare än vad man tror att ha en ätstörning. Även om jag förstår på dig att du inte vill söka hjälp så tror jag precis som Intedinanorexiaa att det är just vad du behöver göra.

Det låter som att du har haft en ätstörning/matproblematik under en lång tid och min uppfattning är inte att den går åt rätt håll. Min uppfattning av att läsa det du skriver är att du mår väldigt dåligt och att du känner att situationen tär på dig, men också att du har en önskan om att bli frisk. Jag tror att det kommer vara svårt för dig att ta dig ur detta på egen hand och mitt råd är att du ska söka professionell hjälp. Eftersom du är över 18 så är ett alternativ att vända sig till din vårdcentral som sedan kan remittera dig till en ätstörningsmottagning. Berätta om din tidigare upplevelse inom vården och försök konkretisera vilken typ av hjälp du känner att du behöver.

Vi förstår att det kan vara svårt att vända sig till vården nu på direkten och då är vårt råd att du börjar öppna upp dig för någon i din närhet som du litar på. Berätta vad du går igenom, hur du känner och be personen hjälpa dig mot att söka professionell hjälp. Som du själv skriver, du är 20 år och har hela livet framför dig. :hearts:

Vi finns här för dig och vill att du ska känna att du kan kontakta oss precis när som helst! :hearts:

Många kramar!
Stina