Jag är inte sjuk, eller?


#1

Jag har under ca 4 års tid haft problem med maten. Jag har enda sedan jag var liten alltid tyckt att jag varit större än mina andra kompisar (som jag faktiskt alltid varit). Jag började tänka mer och mer på hur jag såg ut när jag kom upp i 11-12 års åldern men inte gjort något speciellt åt det. Jag har varit mobbad väldigt mycket under min skoltid för att jag varit kort och mullig. Och u mer folk påpekade det, desto mer ogillade jag mig själv.
När jag började högstadiet började jag hoppa över måltider. Jag skippade skol maten och åt inte middag när jag varit hos kompisar. Har aldrig varit en frukost människa så åt vid detta leget endast 1 måltid om dagen när kag var hemma (middag).
Dem i skolan sa inte så mycket eftersom att jag inte var underviktig.
Bytte skola i 9:an och åt aldrig lunch i skolan. eftersom att jag inte hade någon att äta med så blev det bara enklare att hoppa över lunchen. Man började reflektera över att man aldrig såg mig i matsalen och lärare och elevhälso teamet började ställa frågor men dem lade snabbt ner det eftersom att jag fortfarande inte gått ner i vikt.
Efter sommaren började jag gymnasiet och då blev det genasat uppmärksammat.
Socialpedagogen på skolan bad att få prata med mig, och sa då att jag måste äta annars skickas jag hem. (Vid detta laget åt jag endast 1-2 gånger i veckan). Eftersom att jag bor på internat gymnasium så hade dem rätt att skicka hem mig. Hon gav mig ett par dagar att bevisa att jag kunde äta utan problem som jag då påstod.
Hur mycket jag än ville sätta mig i matsalen och bara äta så var det en annan del av mig själv som sa tvärt NEJ!. Blev då hemskickad och tvingades äta.

Nu är vi framme på början av vårterminen då jag skött min mat relativt bra under ca 3 månader efter att jag blev hemskickad.
Nu fick jag ännu en gång en påminnelse om att om jag inte fortsätter äta ”rätt” så skickar dem hem mig igen. Vid detta laget hade jag gått 4 månader i gymnasiet och under denna tiden hade jag tappat nästan 17 kg av min vikt.
Vuxna började påpeka att jag gått ner i vikt och fick då bara mer ångest och kände att jag var tvungen att gå ner ännu mer i vikt. Men hur skulle jag kunna göra det när jag har vuxna på skolan konstant vakande över mig på vad jag stoppar i mig och hur mycket.
Idag ( har nu gått 7 månader på gymnasiet) äter jag mindre än normalt men mer än vadå jag brukade och har fortfarande väldiga problem med att äta bland människor och att äta över huvudtaget. Under vissa perioder är det lättare och andra känns det omöjligt.
Ibland äter jag endast precis så mycket jag behöver för att klara av vardagen. Och ibland äter jag som vilken annan människa i skolan som helst.
Hur ska man bara kunna gå vidare och vara som alla andra när jag jag kämpar med varenda riskorn som ligger på tallriken.
Jag inbillar mig att alla tittar på mig, när jag äter när jag går osv. Jag könner mig iaktagen och stört på hela denna planeten. Hur gör jag för att bli av med detta?
Jag är just mu inne i en sådan period då jag vill kunna äta som alla andra, jag vill ha hjälp att bli av med denna ”ätstörning” som många andra säger.
Jag känner att jag inte kan ta mig rätten att kalla mitt ”problem” det.
Bara för att jag nu äter relativt normalt så är alla problemen borta i dem vuxnas värld?
Bara för att jag inte sitter och vankar 1 timme innan lunchtid och gråter i panik för att jag vet att jag måste äta, så är allt okej?
Jag vill inte ha det såhär, men jag vet inte vad det är eller hur jag blir av med det.
Jag är inte sjuk, eller?
Vad gör jag?


#2

Bara för att du för tillfället äter relativt normalt behöver det inte betyda att du är frisk även om utomstående ofta ser det så. Jag tycker själv det är jobbigt hur jag bara förväntas vara “normal” för att jag inte hoppar fram och tillbaka i vikt.
Om du tycker att det är jobbigt att äta har du inte lämnat ätstörningen riktigt. Vissa lever länge med tankar om att mat är jobbigt även om de utåt sett verkar friska. Men jag tror ändå att bara besöka denna sidan och skriva frågan om du är sjuk säger något om att du inte lämnat ätstörningen bakom dig. Jag läste en gång att
“Om du tror att du har en ätstörning har du det.”
Det syftar helt enkelt bara på att om du tänker så mycket i banorna att du funderar på om du har en ätstörning så har du ett ätstört beteende. Jag vet att det är många manualer och kriterier hit och dit men det är jobbigt även om man inte längre uppfyller alla krav för att klassas under samma ätstörning som tidigare.

Utan att själv känna mig helt frisk, fast min omgivning verkar tro det, skulle jag säga att det alltid hjälper att prata om det. Jag kan känna att om varken jag själv eller någon omkring mig ser problemet som jag ändå har är risken större för att jag kommer falla in i en diagnostiserad ätstörning. Därför tänker jag att det bästa skulle vara att prata, även om jag själv börjat i gymnasiet i höstas och inte känner mig trygg önskar jag att jag kunde prata med någon.
Hoppas du har någon att prata med!


#3

Jag hoppas verkligen att även du har någon att prata med. Jag har inte det och vill inte prat med någon om det för att jag inte ser mig själv som sjuk. Jag tycker att det är en överdrift att kalla det för en ätstörning men alla i min omgivning ser det som en sjukdom.
Jag vet inte om jag borde kalla mig det för att jag inte har en specifik diagnos på vad min skeva syn på mat är.
Eller hur jag gör far att min hjärna inte ska kontrollera mig.


#4

Så här ser jag på saken efter att ha ställt mig själv samma fråga i flera år. Har du problem med ångest som är kopplat till mat och ätande som resulterar i att du går ner mycket i vikt och mår dåligt psykiskt så har du en ätstörningsproblematik. En sådan problematik är alltid allvarlig men den kan se väldigt olika ut för olika personer. Jag tycker absolut att du ska söka hjälp, börja gå till skolan kurator till exempel. Jag hade själv en ätstörningsproblematik i tonåren men lyckades på egen hand börja äta normalt och gå upp i vikt igen men den här perioden har färgat hela mitt liv och har bidragit till stora problem med ångest och depression i mitt tidiga vuxenliv. Idag är jag 26 år och har börjat acceptera min kropp men det har varit en lång väg hit, och hade jag kunnat gå tillbaka i tiden hade jag absolut sökt hjälp när jag i tonåren mådde som sämst. Livet kan vara bättre. Bara för att du äter betyder det inte att du mår bra. Vänta inte med att be om hjälp, det är ett tidsslöseri. Fastna inte i vad du kan och inte kan kalla dina problem, mår du dåligt så ska du få hjälp med detta. Hoppas du får den hjälp du behöver. Jag vet hur det känns och fortsätter gärna prata om frågor och tankar kring detta.