Jag får ångest om jag inte tränar


#1

Jag blev diagnosticerad med anorexi vid 12-årsåldern, låg på barn- och ungdomsavdelningen på sjukhuset, arbetade mig upp i vikt och lurade mig själv till tillfrisknad, avbröt min kontakt med psykologen då jag kände mig “för glad” för att fortsätta. Jag skulle inte ha stannat upp behandlingsprocessen för sedan dess har jag åter fallit i svackor.

Från 14-årsåldern har jag styrketränat, lyft 100 kg i marklyft, ätit kvarg och kyckling i 3-4 år, varit så utmattad att jag fått feber efter träning och sovit jättedåligt. Under denna period har jag hetsätit och spottat ut allt som jag stoppat i mig vilket jag har skämts över så mycket … känner mig som ensam i världen om denna erfarenhet.
Från 19 år (nu är jag 21) har mina krav sänkts, jag har börjat äta mer avslappnat och försökt vända på mina destruktiva tankar. Jag har blivit kär och pluggar, har flyttat ifrån min dysfunktionella familj men börjar sakta, sakta åter falla i destruktion. Jag kan inte leva en vecka utan att springa åtminstone 2-3 mil. Jag är så otroligt orolig för att leva utan träning, dels för att träning får mig att må bra, dels för att träning har varit min vardag sedan 8 års-åldern då jag började i ett danslag. Jag har aldrig fått diagnosen ortorexi men det var också för att jag aldrig var i kontakt med vård under tiden som jag tränade så våldsamt.

Jag är så otroligt trött på psykologer och terapi. Då jag själv läser olika ämnen om behandling och teorier om vad som hjälper respektive inte så har jag fått för mig att jag kan hjälpa mig själv genom att införliva hopp i mig själv. Men vissa dagar skiter det sig och jag faller offer för en av mina många röster. Det är mycket belöningsutslag i kroppen vid träning och att passa tider och rutiner, avsky, skam och projicerad ilska mot omvärlden och nära och kära i de fall då rutinerna fallerar och jag kanske råkar närma mig en hetsätning.

Jag ville mest bara dela med mig av mig själv … För att öppna dörrar för frågor och kommentarer eller vetskap. Jag önskar typ att jag aldrig blir frisk samtidigt som jag vill kunna leva ett fullkomligt normalt liv.


#2

Hej!

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Med träningen, kontrollen, ångesten.
För mig handlade det också mycket om det, och min ångest blev också stark när jag inte tränade. Tränade jag inte så åt jag ingenting. Det var alltid någonting.
Men så är det ju alltid mer djupgående än så. Andra saker spelar också roll.
Mitt tips är att börja med att kartlägga ifall du ser något samband i ditt beteende där ditt kontrollbehov påverkas kring olika situationer. Undermedvetet kan kontrollbehovet ligga i en svag självkänsla och att du då känner att du mår bra när du har kontroll över din träning. När du då inte har kontroll, dvs att du sviker det mål du lagt upp kring din träning, blir detta istället som en slags förlust för dig och du känner en besvikelse och ångest.
Dina krav är så höga, och kanske borde du sänka dem. Istället för att lägga upp ett schema i ditt huvud som säger att du är dålig ifall du inte går och tränar, så kanske du ska vara lite snällare mot dig själv och förstå att det är okej att inte träna.
Börja fokusera på saker som du faktiskt kan påverka istället för sånt du inte kan påverka. Har du struntat i att träna någon dag så kan du inte förändra det då det redan har hänt, men istället kan du försöka förändra ditt sätt att tänka kring det.
Ralph Waldo Emerson skrev:
Att skratta ofta och älska mycket,
att vinna respekt hos intelligenta människor och barns tillgivenhet,
Att förtjäna uppskattning från ärliga kritiker och uthärda förräderiet hos falska vänner,
Att uppskatta skönhet,
att se det bästa hos andra,
att våga lämna ut mig själv
att lämna världen lite bättre antingen genom ett friskt barn, en trädgårdstäppa eller förbättrade sociala villkor,
att ha lekt och skrattat med entusiasm och sjungit med hänförelse,
att veta att någon människa har andats lättare för att du har levat…
Det är att lyckas.

Jag brukar ofta tänka på det när jag känner att jag inte uppnått det som demonen i huvudet vill att jag ska uppnå. Livet är så mycket större än så.
Så vad är egentligen din livsuppgift? Är det verkligen att slita ut dig själv, skälla på dig själv och känna skam över att du ibland vill göra något annat än att träna?
Det tror inte jag. Jag tror att du har så mycket fantastiska ambitioner, och att detta bara är ett litet, litet spöke som drar i dig. Å så ska du såklart träna för att må bra, inte för något annat. <3 Kram / Nella