Vem kan hjälpa mig?


#1

Jag är 17 år gammal och tror att jag har en ätstörning. Allt började förra sommaren då jag var på en sommarkurs där jag inte tyckte om maten, där märkte jag att jag kunde överleva utan att äta särskilt mycket men ändå ha mycket energi. Jag gick ner lite i vikt men inte särskilt mycket… ett tag efter det försvann min mens. Jag har inte haft mens sedan juli… på hösten sedan hände en del väldigt jobbiga saker, mitt husdjur gick bort. Efter det hade jag inte lust till att göra särskilt mycket, speciellt inte äta. Jag åt lite och efter ett tag började jag sätta gränser för hur mycket och vad jag borde äta. Jag äter så att jag överlever men det blir ofta bara mindre och mindre trots att jag lovar mig själv att äta mer.

Jag älskar att springa och träna och vet att kroppen behöver energi för att göra det men så fort jag äter mer får jag ångest och äter mindre igen. Allt jag tänker på är mat och att jag borde göra så att min mens kommer tillbaks men samtidigt gör jag allt för att det inte ska hända genom att varje dag äta mindre än dagen innan.
Jag har pratat med min mamma om det men hon ignorerar det och säger att det bara är att äta mer… vad borde jag göra?


#2

Hej!
Jag tycker att det är jättebra att du skriver och förklarar dina problem. Det låter som att grunden i detta ligger i att du vill känna kontroll och att det senare har fortsatt på grund av ett dåligt mående. Det som är viktigt här är att göra precis det huvudet säger till dig att inte göra - nämligen äta. Försök att göra detta samtidigt som du övar upp självkänslan och självförtroendet. Du hittar en del övningar här i forumet.
Träning ska vara hälsosamt för kroppen och inte en kompensation - här måste du försöka förändra ditt tankesätt kring mat och vad mat gör med din kropp.

Har du pratat med någon inom vården om detta?

Stor kram


#3

Tack för svaret!
Jag har funderat på att ta kontakt med en vårdcentral men jag är rädd för vad de kommer att säga… att gå dit känns som att acceptera att jag har problem vilket är jobbigt. Jag förstår att acceptans är en väg till förbättring men har svårt för att få mig att gå dit. Speciellt eftersom jag tror att de inte kommer tillåta att jag springer…


#4

Hej! Jag kände likadant innan jag tog kontakt med vårdcentral men när du väl gått dit kommer det kännas bättre. Jag förstår att det är läskigt men du klarar det jag lovar <3 Finns det någon annan än din mamma du kan prata med kanske? Det kan kännas lite lättare för dig att gå till vårdcentralen med någon som stöd.
Stor kram på dig, fortsätt kämpa <3